Torshällare berättar – Rolf Berg

Jag är en stolt Torshällabo, det är jag ju. Torshälla är en liten småstad där man har nära till det mesta. Det är en fantastisk kraft och kreativitet som bor här i stan. Här känner vi varandra och jag upplever att om man hittar på något i Torshälla är det lätt att verkligen få stöd för det.

Som barn var jag en vanlig busgrabb ifrån Torshälla. Vi grabbar ägnade oss åt oskyldiga hyss som att palla äpplen eller annat småbus, men det mesta av vår fritid ägnade vi åt att idrotta. Fotboll och bandy var mina favoriter. När det kom till idrotten hade vi som kom från Torshälla nog lite mindervärdskomplex mot Eskilstuna så när vi spelade matcher ville vi alltid visa dem. Egentligen tyckte vi att de var väldigt duktiga och kanske såg vi upp till dem som en lillebror ser upp till sin storebror, men det kunde vi just där och då nog inte erkänna. Så när Eskilstuna klubbarna möttes handlade det om riktiga fajter. En gång när jag var 14 år och vi spelade mot Hällby bröt jag benet.

När man tittar tillbaka på vad vi, vi som är födda på 40-talet varit med om, har vi verkligen fått chans att vara med om en stor del av teknikutvecklingen. När jag var tonåring hängde man motorn på cykeln och körde i väg. Det är något man inte gör idag. Skolan på den tiden var mycket annorlunda från hur det är idag. Många lärare var väldigt stränga och det var svårt att få utlopp för allt spring i benen. Vår lärare Lindkvist var tuff på ett mycket bra sätt. Han var inte elak, utan bara rättvis och bra. Han var duktig på att bemöta oss elever och vi var många som hade respekt för honom.

Allt som oftast var det svårt för mig att sitta stilla på lektionerna. Jag minns speciellt en gång då jag och en klasskompis, Göran Karlsson, busade och störde rejält i klassrummet. Då gick Lindkvist resolut fram och delade på oss, han ställde sig mittemellan oss och tog tag i våra polisonger (det var sånt man hade på den tiden) och höll ett hårt tag i oss medan han sa till på skarpen. Det som hände då den gången fick mig att bli klar över att jag var i skolan för att plugga. Så från och med den dagen skötte jag mig. I alla fall när vi hade Lindkvist.

Min farmor och farfar bodde i närheten av Bröderna Landins krukmakeri så när jag hade vägarna förbi där brukade jag ofta gå in och hälsa på. Ibland fick jag lera av bröderna och satt med den hemma vid köksbordet hos farmor och farfar. När jag blev lite äldre 16-17 år, var jag där ganska mycket. Landin bröderna var med och lärde upp mig, de var hur snälla som helst. De drejade blomkrukor och skålar hela dagarna, medan jag gjorde björnar och andra figurer.

Efter skolan började jag att jobba på konditori Amaranten och jag blev kvar där över 15 år. Keramiken var från början min hobby och något som jag aldrig riktigt trodde att jag skulle kunna leva på. Att göra tomtar blev ett intresse och det ena gav det andra. Till att börja med satt jag mycket själv och tillverkade på beställning. Tomtarna blev populära och efter några år vågade jag ta steget och starta eget. Det var en chansning som jag till att börja med bävade för, men det har gått mycket bra. Numera är min fru och båda barnen med i företaget och jag är otroligt stolt över vad vi tillsammans lyckats med.

Jag tycker att det är viktigt att man inte förhäver sig. Jag har alltid hållit på och tecknat och målat, jag har den konstnärliga ådran vilket jag är mycket glad för. Jag tror att när man är en konstnärssjäl så kan man tänka lite tvärtom och ibland hitta andra vägar än de traditionella.

När jag går och tittar på en mässa där de säljer allt möjligt blir jag alltid så glad att jag valde just den här nischen. Vi har lyckats hitta rätt och det har vi gjort för att vi är unika. Man måste ha något som inte finns överallt. Då gäller det att lägga örat till marken och lyssna. Svenska folket har lärt oss hur våra tomtar skall se ut och just vår tomte passar in.

Som företagare är alltid kämpigt med lönsamheten, allt kostar pengar och man måste hela tiden ligga i framkant. Min stora dröm är att se mina tomtar på försäljning på Bukowskis, då skulle affärerna verkligen blomstra. Ja, Bukowskis har faktiskt redan sålt några av våra tomtar, det har jag fått höra från vänner som har ringt och berättat.

Inför jubileumsåret har jag skapat en specialutgåva av Tor med sin hammare. Det är många som har frågat mig om jag inte skulle göra något speciellt för att fira vårt jubileumsår och när jag hade funderat ett tag så kom han. Tor, en stor tuffing som vill ta hand om sin stad. Han har lite vikingastyle med sin hammare, ett brett bälte och vikingahjälm. Tor i Vikingasagan slogs mot jättarna. Min Tor kan också slåss och ser visserligen ganska barsk ut, men det är bara för att skrämma iväg de som inte vill Torshälla väl. Alla andra välkomnar han såklart!

Rolf Berg, konstnär och keramiker, Torshälla. Berättat för skribent Catherina Ronsten.

Bästa med Torshälla enligt Rolf Berg
1. En liten stad där man har nära till det mesta
2. Ligger bra geografiskt (nära till större stad, natur, vatten)
3. Här känner vi varandra (kan ha sina för och nackdelar)
4. Torshällaborna ställer upp för varandra, Torshälla-andan!
5. Torshälla blomstrar verkligen upp på sommaren när alla sommargästerna kommer

3 smultronställen i Torshälla
 Mälaren
 Närheten till naturen
 Torshälla Golfklubb

Dela